I helgen var jag på skrivarkurs som hölls på Biskops Arnö. En fantastisk helg, naturligtvis, för den som gillar att göra skrivövningar, läsa andras texter, analysera texter, ha högläsning, prata om böcker och vad ett författande egentligen är.
En av övningarna var att vi, på 15 minuter, skulle skriva utifrån en mycket liten fysisk plats (2×2 cm). Min text i skrivande stund blev precis så här:
En droppe hänger utmed glasets kant. Den rör sig inte alls. Den bara hänger där, helt stilla. Varför rinner den inte? Den borde röra på sig, för det är väl dess syfte? Meningen med livet för en droppe är väl att förflytta sig, möta andra droppar och bilda en större helhet. Men den här droppen gör inte det. Kanske är den inte tillräckligt stor för att ha kraften att ge sig av. Kanske just den här droppen vill något annat, har en annan tanke och vilja.
En solstråle pekar på den. Droppen går upp på strålen och vandrar bort från glasets kant. Droppen som klev ut genom fönstret och försvann.
Vid nästa övning på 15 minuter skulle vi skriva i en genre som vi inte var vana vid. Jag skriver aldrig poesi, så det fick det bli för min del.
Droppen rinner
ej
droppen finner
sig
på en stråle
gå
Droppen genom fönstret
ut
har ett eget liv till
slut
med lycka nu kan
få
Vid sista övningen på samma tid skulle vi skriva en dialog. Här är den som jag skrev:
– Varför tror du att en droppes enda uppgift är att rinna?
– Vad har en droppe annars för syfte?
– Att finnas till, räcker inte det?
– Nej. Det måste finnas något mer. Finns det ingen droppe som har betytt något? Som har gjort något stort?
– Jo, en.
– Vem då?
– Droppen som fick bägaren att rinna över.